STAFFLIKONST

Om en massa omålade tavlor trängs uppe i mitt huvud, så då sätter jag mig vid staffliet. Om nyfikenheten på annorlunda motivområden lockar, så reser jag. Om plånboken tillåter förstås!

En tid i livet ansåg jag att allt måleri som inte var färdigställt ute i Guds fria natur var noll och intet värt. Landskapet skulle målas på plats och gärna under "vidriga" förhållanden - regn, snöslask eller minusgrader. Om det var nästan omöjligt att måla och vitfärgen grynade sig vid minus 20 grader, tyckte jag det var fint och seriöst. Sommartid var det också fint om det fanns inbakade barr och myggor i färgen.
    Men man har väl rätt att ändra sig? Jag målar ibland fortfarande landskapsförlagor utomhus och kolskissar djur i hägn och gömslen.

    Numer försöker jag oftast att "spara" en upplevelse ute i markerna och återskapa den vid staffliet. Kameran är ett bra instrument för att komma ihåg men ett dåligt när det gäller att skapa djur- och fågelkaraktärer. Kameran tar inte hänsyn till att förstärka det arttypiska. Det vill säga det som gör det lättare för oss att skilja mellan likartade fåglar och däggdjur. Vi minns Gunnar Brusewitz lysande förklaring på detta fenomen när han talade om Harald Wibergs älgar som var mera älgar än verklighetens älgar. Enkelt förklarat - man smått överdriver det arttypiska utan att för den skull göra en karikatyr.